Skuld, bitterhet och offerkofta

Skuldbeläggning är ett kraftfullt vapen. Skuld kan vara som skavsår, det svider och gnager, trots att man varit barfota hela tiden.

Skuld är svårare är skaka av sig än ilska. Det klibbar och som tuggumi. Särskilt när den kommer från någon som står en nära. Trots att jag med hjärnan vet att skulden är orättvis så hör hjärtat illa. 

Det gör ont när anklagelserna slungas mot mig, när mina påstådda tillkortakommanden läggs på hög. Jag blir stum, försvarslös. 

Det spelar ingen roll att jag vet att förväntningarna är orimliga, omättliga. Att jag aldrig kan möta dem, att de bara ökar i mängd och omfång. Skulden ligger ända tung över bröstet. Kväver mig.   

 Men jag vägrar att bli bitter, offerkoftan är hennes. Inte min.

Annonser

Bröllopsdag

”Älskling, du vet att jag vill gifta mig med dig va?” sa han plötsligt. Solen lyste på oss från en klarblå Nyköpingshimmel och vi hade just ätit en god lunch vid vattnet.  

Fem minuter senare stod vi utanför guldsmedsaffären och spanade in ringar.

Sen kunde vi inte bestämma, var, när, hur eller med vilka. Vi var rörande eniga om att vi inte ville ha något stort så vi beslöt att det skulle ske i Sälens fjällkyra under vår skidresa i april.

Ingen utom våra närmaste och äldsta vänner visste något och de var utsedda att vara med som vittnen. Vi fixade med alla detaljer som ringar, kläder och brudbukett i lönndom. Inte ens ungarna visste, vi avslöjade ingenting förens vi satt i hallen samma morgon som vi skulle resa. De blev en aning paffa!

Lilla E som alltid sagt att hon skulle vara ”ärta” på bröllopet var salig! Grabbarna blev både rörda och glad, äntligen liksom. Vi hade ju ändå varit ihop i elva år.

Idag har vi varit gifta i sex år och kära i 17.

Klockan noll.tre.noll.noll…

…är melatoninet som högst i kroppen.

Detta kan man främst märka av att förmågan att skapa ångestfyllda scenarios är som på topp vid just denna tidpunkt. I Vargtimmen klappar hjärtat hårdare än under det tuffaste spinningpass och bröstkorgen känns som om att den, vilken sekund som helst, skulle sprängas inifrån av en ond alien. 

 

Inte ens den enklaste (arbets)uppgift verkar överkomlig vid denna tidpunkt. Allt är hopplöst. Inte hjälper det att gå upp och kissa heller. För så snart man lägger huvudet på kudden igen börjar tankarna snurra som en karusell på steroider.

Men, och här kommer ett tips, jag har hittat ett sätt som hjälper lite! Jag citerar Fader vår i huvudet, gång på gång, på gång. Vad man väljer att citera är så klart valfritt men för mig funkar en liten bön alldeles utmärkt. Oftast får den mig att fridfullt somna om. Cirka femton minuter innan väckarklockan ringer.

 

Åldersnoja

jag har tänkt mycket på det här med ålder.

Eller, inte alls ålder egentligen. Ålder är bara en siffra (och det menar jag, åldern kommer marginellt hindra mig från att leva och ha kul som vore jag 30). 

Det jag tänker på är hur mitt utseende åldras. Ett skäl till att detta börjar störa mig kan vara att jag är gift med en sju år yngre man. Han älskar mig oavsett och tycker att jag är supervacker men jag vill helst inte börja se ut som hans storesyrra, eller ve och fasa… hans morsa!

Men vad värre är, jag börjar allt mer se ut som min mamma! Mamma är 73 år. En mycket parant 73-åring ska sägas, men jag vill inte ha rynkorna, påsarna och de gråa stråna. JAG VILL INTE, JAG VILL INTE! JAG VILL INTE! 

Så vad är då problemet? Jag tror vi kommer ganska nära i det här inlägget av Karin Widén. Det är OK att vara gammal – så länge man ser ung ut! Och ja, jag vet att min självkänsla borde vara så god att jag inte brydde mig om små ålderstecken, banala ålderstecken, som rynkor och gråa strån men det är den tyvärr INTE! Och ja, jag vet att det är både fånigt och onödigt. Men jag vill vara fin = se ung ut!

Jag ska väl heller inte skylla på samhället, mina nojjor är trots allt mina, men det går inte att komma ifrån att vi lever i en sjukt ålders/utseendefixerad tid. Se bara på Demi More, Sandra Bullock och Nicole Kidman, ingen av dem ser äldre ut än 35 (deras samlade ålder ligger väl runt ca 150).

Så jag kämpar på med min fåfänga, mina ansiktsbehandlingar och mitt stora intag av vatten ”för en klarare hy”. Jag bara hoppas att jag är så pass diskret att jag inte smittar min dotter.

Ökampen … and the winner is

I helgen var jag på Åland och deltog i Ökampen. Ni som följer mig på Twitter, är vän med mig på Facebook och Google+, eller granne för den delen, har knappast missat att jag varit med i en tävling som heter Ökampen. Det har kanske inte varit glasklart vad tävlingen handlat om eller hur det skulle gå till men trots det har engagemanget från alla er som stöttat varit fantastiskt. Tack för det!

@Matsadamczak stod bakom eventet, och han har gjort ett fantastiskt jobb med att hitta sponsorer, klura fram rebusar och uppdrag. Han ville testa ett helt nytt koncept för att tävla med hjälp av sociala medier och marknadsföra vackra Åland på ett mer indirekt sätt. Och med tanke på att Åland trendade på twitter redan på fredagskvällen kan han känna sig nöjd med sin insats. 

Många som deltog har bloggat om tävlingen och sina tankar. Jag delar flera av deras reflektioner. Ett exempel är att internetuppkopplingen måste funka bättre som både @martinsnygg @Jocke mycket riktigt påpekar, bland annat. Jag håller även med @TrulyTherese och @Carnebro om att Ökampens hemsida hade kunnat vara  tydligare och att syfte, regler och förutsättningar skulle ha framgått bättre.

Desstutom kände jag personligen att fem dagar av tävlingarn innan själva finalen på Åland var lite i mastigaste laget. Tre dagar hade varit tillräckligt, både för mig och mitt nätverk.

Även @per_p, @Mymlan och @Deeped har bloggat och bemött en del av de reaktioner tävlingen fått.

Vem var det som vann undrar kanske vän av ordning. Ja, #Teamdeepd vann del ett, den delen som jag hela tiden sett som den ”riktigt” delen av tävlingen 🙂 Väl på Åland hade vi strul med internet och kom lite på efterkälken. Dessutom blev jag väldigt, väldigt åksjuk. De rebusar som vi fick under lördagen hänvisade till olika platser på Åland dit vi skulle åka i taxi och checka in med hjälp av Foursquare. Tre timmar runtkuskande blev lite väl mycket för en kvinna som kan bli åksjuk i en rulltrappa. 

Slutresultatet belv dock:
1:a #TeamJoker, 2:a #TeamMymlan, som gjorde en grym upphämtning på finaldagen, 3:a #TeamJocke och så på en god fjärdeplats kom mitt fina lag #TeamDeeped. Priset var
10 000 kronor till välgörenhet och @karinbacklund, teamjokerns lagledare valde att skänka pengarna till Läkare utan gränser.

Slutligen vill jag tacka Mats för att jag fick chansen att vara med, alla glada medtävlare, och sist men inte minst alla trevliga Ålänningar jag träffat denna helg!

Uppdatering: Det visar sig, efter kontrollräkning,´att TeamDeeped faktiskt tog hem bronset!

Berlin

Jag var i Berlin för ett par helger sedan. Det var väl OK.

Problemet var nog egentligen att jag var så extremt dåligt påläst.Och efter att ha stigit upp klockan 04.00, och sovit illa i en ”vill-inte-försova-mig” sömn, så var både jag och mitt ressällskap ganska möra när vi väl anlände till Mitte på förmiddagen. Och hungriga.

Vi beslöt att äta lunch på den mycket trevliga restaurangen Vapiano. De hade precis öppnat och blev aningen överrumplade över åtta blondiners intågande klockan 10.30.
Efter några glas champagne och jätteportioner med pasta var vi nöjda.

Nämnde jag att vi hade varit uppe sedan kl 04.00?

Det kanske var därför som det här är mitt mest bestående minne av Berlin. Den urtjusiga lampan på Vapiano!

För efter lunchen tog vi en två timmars rundtursbuss för att se och lära mer om Berlin. Cirka två minuter in i turen sov hela gänget som stockar. Jag tänker på de stackars turister som kom ombord på vår buss där vi satt och snarkade gott. Kul tur liksom.

Jag får nog åka tillbaks till Berlin.

Ökampen i cyberspace

Team Deeped – coolaste laget i cyberspace!

Ikväll börjar Ökampen, en tävling som äger rum på webben i sociala medier. Mitt lag heter Team Deeped och består av Kapten @deeped, Löjtnanterna @Nikkelin, @karinkomet och så jag då. Utöver det tävlar ytterligare tre lag som vi inte behöver prata om här :). Tävlingen startar idag klockan 18.00 och pågår till och med den 1 oktober. Då är det final på vackra Åland. 

Det ska också nämnas att jag aldrig träffat de som jag nu ska tävla med och emot. Vilket är både spännande och intressant. I och för sig så känns som om jag redan känner dem efter att ha följt de flesta av dem troget under de dryga två år jag twittrat men det ska bli riktigt kul att träffa dem på Åland nästa helg och faktiskt kolla att de finns på riktigt, inte bara virtuellt.  

Mannen bakom #okampen heter @matsadamczak och tävlingen går ut på att lösa olika uppdrag med hjälp av sociala nätverk. Till exempel kommer vi att få lösa rebusar, vilket kanske inte är min främsta gren. Så det är därför vi kommer att behöva experthjälp från  alla tänkbara håll. Er hjälp!

Följ tävlingen via @okampen samt Ökampen på Facebook. Ju fler som är med och hjälper till, desto roligare. 

PS. Jag som alltid sagt att jag saknar tävlingsinstinkt. Tjena! Jag är taggad till tusen! Både förväntansfull och nervös inför kvällens uppdrag. Jag vill ju vara en tillgång i laget.

Resfeber

Jag lider av svårartad resfeber! Ja, inte alltid. Men jag drabbas alltid av det i nära anslutning till att jag ska ut och resa. Tankar som, är det rätt datum, har jag biljetten med mig, är passet giltigt, är jag på rätt flygplats, har jag ÖVERHUVUDTAGET bokat en resa, rusar runt i huvudet. Crazy!

Och ändå är jag ganska resvan, som de flesta svenskar är, så jag tycker att det är onödigt att jag ska bli ressjuk varje gång jag ska någonstans. Gudskelov blir jag inte resfebrig av små helgtripper men så fort ett annat färdmedel än bil är involverat blir det besvärligt.

När jag började skriva det här inlägget skulle jag precis resa till Berlin. Som tur var den gången var jag inte ansvarig för resan överhuvudtaget. Det var andra som skulle skriva ut biljetterna, fixa och trixa. Och trot eller ej, resfebern uteblev! HURRA!

Så från och med nu har jag bokat min sista resa, det får någon annan göra från och med nu. Och få en betydligt trevligare reskamrat.