Ruskigt munter blogg det här…

Läser igenom mina, ganska få, blogginlägg och noterar att det är inte så muntert alla gånger. Eller nästan aldrig faktiskt. Och det kanske det inte behöver vara heller, jag skriver oftast när jag måste skriva ur mig nått.

Ibland funderar jag på att fimpa bloggen. Men, nä. Den få leva lite till. Jag behöver den. Bara tanken på att den finns här får mig att tänka och formulera mig kring saker jag behöver bearbeta. Och det är inte det sämsta. Sen blir det inte alltid ett inlägg. Och om sanningen ska fram kanske det är bra så.

Annonser

Om att irritera sig

Bild

Jag är så tacksam över att jag bor i ett land där folk kan klaga så här.

image

Söndercurlade much?

För om vi är så lyckligt lottade att vi kan irritera oss på att bussarna inte går på en vecka, (för att de som kör bussen ska få vettiga arbetsförhållanden) eller människor uttrycker sig illa eller har dumma åsikter har vi inte så mycket annat att oroa oss över. Och det kan vi vara så oerhört tacksamma över.

Något ovanligt

Jag gjorde något ovanligt häromdagen.
Jag valde att bli hysterisk, släppte kontrollen och lät mitt balanserade, konflikträdda jag få lite ledigt.

Bakgrunden är att en person gjort en ruskigt obetänkstam grej som totalt förstört en överraskning som jag planerat till den jag älskar. Hen
gjorde det kanske inte med avsikt att förstöra men det är faktiskt mindre intressant. Obetänksamhet kan vara lika illa som ren elakhet.

”Vanliga” jag hade artigt och lite skämtsamt trivialiserat bort det. Men för en gång skull kände jag, nä! Vad faan! Jag tänker tala om för hen hur jävla arg och besviken jag är. Även om det faktiskt inte ändrar nått. Överraskningen är för
alltid förstörd och jag kommer inte att få se reaktionen och glädjen från min älskling.

Så jag ringde och skällde och grät och skällde och grät. Det hjälpte inte alls. Allt är fortfarande förstört och jag har bara varit hysterisk mot en person som hajjar noll.

Men, samtidigt.

Ibland är det bara så skönt att säga vad man verkligen känner.

Rädslor

Jag är (riktigt) rädd för tre saker.

  • Ormar – och med ormar menar jag allt från daggmask och upp.

Jag vet varför jag är så orealistiskt rädd för ormar. Som barn, typ tre, tre och halft, besökte jag Eskilstuna Zoo med mor och far. På Stora scenen lockades barn upp för att få bekanta sig med några av de yngsta djuren i parken. Kavat som jag var klättrade jag, som det yngsta barnet, upp på scenen och väntade förväntansfullt på att få ett litet djurbarn i famnen. Där stod vi på rad och ut kom en kattunge, en valp, en kyckling. Mitt lilla barnhjärta pickade lyckligt över möjligheten att snart få hålla ett litet luddigt liv. När det äntligen blev min tur kom mannen ut men… en babyboa! Det blev inte så bra, om man säger så. Till denna dag är som sagt allt från daggmask orm i mina ögon.

  • Att något ska hända ungarna.

Att man som mamma är orolig för sina ungar är inte konstigt och jag har älskat dem med en lejonmammas styrka sedan dagen jag visste om deras existens. De har skadat sig, tappat bort sig och blivit sårade och varje gång har mitt hjärta brustit.  

  • Att jag ska förlora min självinsikt.

Men räddast av allt är jag nog över att förlora min självinsikt. Att tappa kontrollen över hur jag påverkar andra med handlingar och ord. Den skräcken är störst.

Gråtfärdig

Känner mig gråtfärdig. Mest av ilska men också av sorg.

Gråtfärdig över att inte kunna släppa taget. Gråtfärdig över min oförmåga att fatta ett beslut som är avgörande. Gråtfärdig av osäkerhet och pliktkänsla.

Gråtfärdig över några av de insikter jag fått om mig själv.

Skuld, bitterhet och offerkofta

Skuldbeläggning är ett kraftfullt vapen. Skuld kan vara som skavsår, det svider och gnager, trots att man varit barfota hela tiden.

Skuld är svårare är skaka av sig än ilska. Det klibbar och som tuggumi. Särskilt när den kommer från någon som står en nära. Trots att jag med hjärnan vet att skulden är orättvis så hör hjärtat illa. 

Det gör ont när anklagelserna slungas mot mig, när mina påstådda tillkortakommanden läggs på hög. Jag blir stum, försvarslös. 

Det spelar ingen roll att jag vet att förväntningarna är orimliga, omättliga. Att jag aldrig kan möta dem, att de bara ökar i mängd och omfång. Skulden ligger ända tung över bröstet. Kväver mig.   

 Men jag vägrar att bli bitter, offerkoftan är hennes. Inte min.

Klockan noll.tre.noll.noll…

…är melatoninet som högst i kroppen.

Detta kan man främst märka av att förmågan att skapa ångestfyllda scenarios är som på topp vid just denna tidpunkt. I Vargtimmen klappar hjärtat hårdare än under det tuffaste spinningpass och bröstkorgen känns som om att den, vilken sekund som helst, skulle sprängas inifrån av en ond alien. 

 

Inte ens den enklaste (arbets)uppgift verkar överkomlig vid denna tidpunkt. Allt är hopplöst. Inte hjälper det att gå upp och kissa heller. För så snart man lägger huvudet på kudden igen börjar tankarna snurra som en karusell på steroider.

Men, och här kommer ett tips, jag har hittat ett sätt som hjälper lite! Jag citerar Fader vår i huvudet, gång på gång, på gång. Vad man väljer att citera är så klart valfritt men för mig funkar en liten bön alldeles utmärkt. Oftast får den mig att fridfullt somna om. Cirka femton minuter innan väckarklockan ringer.

 

Åldersnoja

jag har tänkt mycket på det här med ålder.

Eller, inte alls ålder egentligen. Ålder är bara en siffra (och det menar jag, åldern kommer marginellt hindra mig från att leva och ha kul som vore jag 30). 

Det jag tänker på är hur mitt utseende åldras. Ett skäl till att detta börjar störa mig kan vara att jag är gift med en sju år yngre man. Han älskar mig oavsett och tycker att jag är supervacker men jag vill helst inte börja se ut som hans storesyrra, eller ve och fasa… hans morsa!

Men vad värre är, jag börjar allt mer se ut som min mamma! Mamma är 73 år. En mycket parant 73-åring ska sägas, men jag vill inte ha rynkorna, påsarna och de gråa stråna. JAG VILL INTE, JAG VILL INTE! JAG VILL INTE! 

Så vad är då problemet? Jag tror vi kommer ganska nära i det här inlägget av Karin Widén. Det är OK att vara gammal – så länge man ser ung ut! Och ja, jag vet att min självkänsla borde vara så god att jag inte brydde mig om små ålderstecken, banala ålderstecken, som rynkor och gråa strån men det är den tyvärr INTE! Och ja, jag vet att det är både fånigt och onödigt. Men jag vill vara fin = se ung ut!

Jag ska väl heller inte skylla på samhället, mina nojjor är trots allt mina, men det går inte att komma ifrån att vi lever i en sjukt ålders/utseendefixerad tid. Se bara på Demi More, Sandra Bullock och Nicole Kidman, ingen av dem ser äldre ut än 35 (deras samlade ålder ligger väl runt ca 150).

Så jag kämpar på med min fåfänga, mina ansiktsbehandlingar och mitt stora intag av vatten ”för en klarare hy”. Jag bara hoppas att jag är så pass diskret att jag inte smittar min dotter.