Rädslor

Jag är (riktigt) rädd för tre saker.

  • Ormar – och med ormar menar jag allt från daggmask och upp.

Jag vet varför jag är så orealistiskt rädd för ormar. Som barn, typ tre, tre och halft, besökte jag Eskilstuna Zoo med mor och far. På Stora scenen lockades barn upp för att få bekanta sig med några av de yngsta djuren i parken. Kavat som jag var klättrade jag, som det yngsta barnet, upp på scenen och väntade förväntansfullt på att få ett litet djurbarn i famnen. Där stod vi på rad och ut kom en kattunge, en valp, en kyckling. Mitt lilla barnhjärta pickade lyckligt över möjligheten att snart få hålla ett litet luddigt liv. När det äntligen blev min tur kom mannen ut men… en babyboa! Det blev inte så bra, om man säger så. Till denna dag är som sagt allt från daggmask orm i mina ögon.

  • Att något ska hända ungarna.

Att man som mamma är orolig för sina ungar är inte konstigt och jag har älskat dem med en lejonmammas styrka sedan dagen jag visste om deras existens. De har skadat sig, tappat bort sig och blivit sårade och varje gång har mitt hjärta brustit.  

  • Att jag ska förlora min självinsikt.

Men räddast av allt är jag nog över att förlora min självinsikt. Att tappa kontrollen över hur jag påverkar andra med handlingar och ord. Den skräcken är störst.

Gråtfärdig

Känner mig gråtfärdig. Mest av ilska men också av sorg.

Gråtfärdig över att inte kunna släppa taget. Gråtfärdig över min oförmåga att fatta ett beslut som är avgörande. Gråtfärdig av osäkerhet och pliktkänsla.

Gråtfärdig över några av de insikter jag fått om mig själv.

Bröllopsdag

”Älskling, du vet att jag vill gifta mig med dig va?” sa han plötsligt. Solen lyste på oss från en klarblå Nyköpingshimmel och vi hade just ätit en god lunch vid vattnet.  

Fem minuter senare stod vi utanför guldsmedsaffären och spanade in ringar.

Sen kunde vi inte bestämma, var, när, hur eller med vilka. Vi var rörande eniga om att vi inte ville ha något stort så vi beslöt att det skulle ske i Sälens fjällkyra under vår skidresa i april.

Ingen utom våra närmaste och äldsta vänner visste något och de var utsedda att vara med som vittnen. Vi fixade med alla detaljer som ringar, kläder och brudbukett i lönndom. Inte ens ungarna visste, vi avslöjade ingenting förens vi satt i hallen samma morgon som vi skulle resa. De blev en aning paffa!

Lilla E som alltid sagt att hon skulle vara ”ärta” på bröllopet var salig! Grabbarna blev både rörda och glad, äntligen liksom. Vi hade ju ändå varit ihop i elva år.

Idag har vi varit gifta i sex år och kära i 17.

Snäll, snällare, snällast

 Jag är snäll. Jag har valt att vara snäll. Jättesnäll. 

För mig är snällhet, lyhördhet, empati och generositet. Jag är snäll av rent egoistiska skäl. Jag gillar nämligen hur det känns i mig när jag är snäll. Som när man ger någon en komplimang som de blir glada över eller när man ger sin plats på bussen till någon som ser ut att behöva den bättre. Snälla gärningar som i filmen ”Pay it forward” är fantastiska! Jag tror att snällhet kan förändra till det bättre. 

Det har hänt att jag har gått för långt i min strävan att vara snäll. Som med min mamma till exempel. Men det kändes inte bra. Istället för den sköna känslan kändes det som att jag hade en elefant på bröstkorgen. Varje gång telefonen ringde och det var hon blev det tungt att andas för jag visste att jag aldrig skulle kunna vara snäll nog. Och när går snällhet över till att bli ren dumhet? Är det när man tillåter den man är snäll emot att börja utnyttja en? Dumsnällhet kan vara direkt skadlig.

Det var otroligt jobbigt att komma ur den där ”snällheten” och det tog nästan livet av min relation till mamma. Vi klarade det, men inte utan mycket gråt och tandagnisslan och en drygt fyra månaders lång paus. Men det gick. Idag är vår relation lättare och öppnare.

För man får passa sig. Gränsen mellan vanlig snällhet och dumsnällhet är nämligen tunn. Man ska ju inte glömma att man har ett ansvar att vara lyhörd, empatisk och generös mot sig själv också.

Leverfläcken

Jag har hittat en leverfläck på mitt högerben som börjat ändra form. CANCER! Kanske, kanske inte. För vad vet väl jag om en bal på slottet?

Men hur som helst har jag i alla fall bokat en tid på Vårdcentralen.

Och det är nu jag förvånas, och skräms lite över hur otroligt livlig fantasi jag har. Det är såna här gånger jag önskar att jag inte var kapabel att fantisera överhuvudtaget. För när man har barn vill man ju inte dö ifrån dem. (Därmed inte sagt att det bara är föräldrar som inte vill dö.) Men jag vill inte dö från ungarna innan de är vuxna och kan komma ihåg vilken underbar mor jag är. Min yngsta är bara 11 år och hon behöver mig! Länge!

Men nu har jag alltså börjat fantisera om hur jag ska berätta allt hon behöver om livet veta innan jag dör. Alla: Du duger som du är! Lev nu, det är bara nu som gäller. Bry dig inte om vad andra tycker, du är underbar. Gör sånt som du tycker om. Var glad. Lev. Döp dina barn efter mig,  osv osv.

Samtidigt kanske lite dödsångest i vardagen är bra? Det ger i alla fall förutsättningarna för lite Mindfullness. Det är lite för sällan som jag är här och nu. Tyvärr.

Så idag ska jag åka hem och krama, krama min fina familj och inte tänka på det värsta utan bara på hur bra jag har det.

Mina fina

Semester

Man blir lite galen av semester. Ledighet är vanebildande. Som opium för folket. Och det är väl därför som jag sitter här nu med adrenalinbultande hjärta i någon form av lättare ångest inför morgondagen. Första arbetsdagen efter en fyra veckors lång semester. Semesterabstinens.

Vi har haft det bra. Varit på Öland, i Göteborg och på Liseberg. På Liseberg tillbringade vi drygt sex timmar på terrassen till restaurangen Värdshuset och kollade repetitionerna på Lotta på Liseberg medans dottern och hennes kompis verkligen ”gjorde” nöjesparken.

Jag har hunnit varit duktig hemma också, inte så mycket som vi tänkt eftersom min kära make är MYCKET bättre på att ta det lugnt än jag.

Men på hela taget så har 2011 års semester varit bra. Nu är det bara drygt 4 månader till nästa ledighet som är julen. Och det lär vara århundradets sämsta jul med julafton på en lördag, eller nått. Men men. Vi får se om vi inte kan peta in en vecka i solen i februari. Då har man något att se fram emot. Lite mer galenskap.

Ungarna

Bruna ögon och rött hår har den jag älskar längst.

När jag mötte honom för första gången hade jag redan älskar honom länge.  Ändå fylldes jag av en kärlek så stor att jag inte trodde den skulle rymmas inom mig när jag höll honom för första gången.

Andra gången var jag orolig att jag inte skulle vara kapabel att känna samma stora, ovillkorliga kärlek till ytterligare en person.  Men så såg han på mig med sina stora blåbärsblå ögon och jag föll på nytt.

Tredje gången var jag aldrig orolig för då visste jag att hjärtat är töjbart, det har plats för fler.

Jag har älskat dem olika lång tid men jag har älskat dem utan förbehåll och med all min kraft.

Ingemar

För ganska precis 12 år sedan tog cancern min pappa. Jag saknar honom så otroligt mycket, lika mycket nu som då.

Tiden kanske läker sår men den är dålig på att fylla saknad.

Nu har min fina, fina brorsdotter fått en liten son. Han ska heta Ingemar efter pappa, hennes farfar och jag kan inte sluta gråta. Av glädje och av saknad.

så här skrev jag efter pappas död.

Det tog sju veckor för min pappa att dö. På bara sju veckor förlorade jag min fina pappa. Han som var klippan i mitt liv och den som alltid hjälpte till när nått gick snett. Som den där morgonen mitt i smällkalla vintern när min skittbil kokade på motorvägen kl 06.00 på morgonen. Pappa kom, iförd långkalsonger – det var ju trots allt 20 grader kallt – och bogserade mig till närmaste rastplats innan han fixade med glukol och fick ingång bilen, allt medan jag var på jobbet. Jag var ju pappas flicka, han var min idol och den jag alltid kunde lita på. Jag var hans ögonsten men han såg mig alltid för den jag var.

Det tog bara sju veckor för cancern att ta min pappa. Sjukdomen kom från ingenstans, plötsligt kunde han inte siffror, och han glömde ord han kunnat i hela sitt liv. Det var läkaren på vårdcentralen som skickade oss till akuten. Klockan var sju minuter över fem en solig fredagseftermiddag i april 1999 när akutläkaren kom in på rummet där vi tillbringat dagen och berättade att pappa hade cancer. I vänster lunga och i hjärnan. Vi hade spenderat hela dagen på sjukhuset och pappa hade röntgats och undersökts. Sen blev allt kaos, sjukhus, smärtstillande, lugnande tabletter och förtvivlan.

Jag tror att pappa ganska snart insåg att det var försent. Han somnade för alltid natten till onsdagen, den 9 juni. Hela den våren hade varit fantastisk med strålande sol men just den dagen regnade det, det var som om himlen delade vår sorg.

Sju veckor är alldeles för kort tid att förbereda sig för att förlora sin pappa. Plötsligt var han borta och jag saknar honom så jävla mycket. Jag kan bara trösta mig med att han det sista han hörde är det jag viskade till honom innan vi gick för kvällen – Pappa jag älskar dig och jag kommer tillbaka imorgon. Det sista som lämnar människan är hörseln sägs det ju, och min pappa somnade med min kärleksförklaring i öronen.

Vår tid på jorden är mätt och vi kan alla förlora den eller dem som betyder mest för oss i hela världen och vi står maktlösa. Så glöm inte att älska dem du älskar och visa dem hur mycket de betyder för dig idag, för om sju veckor kan det vara försent.