Skuld, bitterhet och offerkofta

Skuldbeläggning är ett kraftfullt vapen. Skuld kan vara som skavsår, det svider och gnager, trots att man varit barfota hela tiden.

Skuld är svårare är skaka av sig än ilska. Det klibbar och som tuggumi. Särskilt när den kommer från någon som står en nära. Trots att jag med hjärnan vet att skulden är orättvis så hör hjärtat illa. 

Det gör ont när anklagelserna slungas mot mig, när mina påstådda tillkortakommanden läggs på hög. Jag blir stum, försvarslös. 

Det spelar ingen roll att jag vet att förväntningarna är orimliga, omättliga. Att jag aldrig kan möta dem, att de bara ökar i mängd och omfång. Skulden ligger ända tung över bröstet. Kväver mig.   

 Men jag vägrar att bli bitter, offerkoftan är hennes. Inte min.