Rädslor

Jag är (riktigt) rädd för tre saker.

  • Ormar – och med ormar menar jag allt från daggmask och upp.

Jag vet varför jag är så orealistiskt rädd för ormar. Som barn, typ tre, tre och halft, besökte jag Eskilstuna Zoo med mor och far. På Stora scenen lockades barn upp för att få bekanta sig med några av de yngsta djuren i parken. Kavat som jag var klättrade jag, som det yngsta barnet, upp på scenen och väntade förväntansfullt på att få ett litet djurbarn i famnen. Där stod vi på rad och ut kom en kattunge, en valp, en kyckling. Mitt lilla barnhjärta pickade lyckligt över möjligheten att snart få hålla ett litet luddigt liv. När det äntligen blev min tur kom mannen ut men… en babyboa! Det blev inte så bra, om man säger så. Till denna dag är som sagt allt från daggmask orm i mina ögon.

  • Att något ska hända ungarna.

Att man som mamma är orolig för sina ungar är inte konstigt och jag har älskat dem med en lejonmammas styrka sedan dagen jag visste om deras existens. De har skadat sig, tappat bort sig och blivit sårade och varje gång har mitt hjärta brustit.  

  • Att jag ska förlora min självinsikt.

Men räddast av allt är jag nog över att förlora min självinsikt. Att tappa kontrollen över hur jag påverkar andra med handlingar och ord. Den skräcken är störst.

Annonser

Gråtfärdig

Känner mig gråtfärdig. Mest av ilska men också av sorg.

Gråtfärdig över att inte kunna släppa taget. Gråtfärdig över min oförmåga att fatta ett beslut som är avgörande. Gråtfärdig av osäkerhet och pliktkänsla.

Gråtfärdig över några av de insikter jag fått om mig själv.

Skuld, bitterhet och offerkofta

Skuldbeläggning är ett kraftfullt vapen. Skuld kan vara som skavsår, det svider och gnager, trots att man varit barfota hela tiden.

Skuld är svårare är skaka av sig än ilska. Det klibbar och som tuggumi. Särskilt när den kommer från någon som står en nära. Trots att jag med hjärnan vet att skulden är orättvis så hör hjärtat illa. 

Det gör ont när anklagelserna slungas mot mig, när mina påstådda tillkortakommanden läggs på hög. Jag blir stum, försvarslös. 

Det spelar ingen roll att jag vet att förväntningarna är orimliga, omättliga. Att jag aldrig kan möta dem, att de bara ökar i mängd och omfång. Skulden ligger ända tung över bröstet. Kväver mig.   

 Men jag vägrar att bli bitter, offerkoftan är hennes. Inte min.