Snäll, snällare, snällast

 Jag är snäll. Jag har valt att vara snäll. Jättesnäll. 

För mig är snällhet, lyhördhet, empati och generositet. Jag är snäll av rent egoistiska skäl. Jag gillar nämligen hur det känns i mig när jag är snäll. Som när man ger någon en komplimang som de blir glada över eller när man ger sin plats på bussen till någon som ser ut att behöva den bättre. Snälla gärningar som i filmen ”Pay it forward” är fantastiska! Jag tror att snällhet kan förändra till det bättre. 

Det har hänt att jag har gått för långt i min strävan att vara snäll. Som med min mamma till exempel. Men det kändes inte bra. Istället för den sköna känslan kändes det som att jag hade en elefant på bröstkorgen. Varje gång telefonen ringde och det var hon blev det tungt att andas för jag visste att jag aldrig skulle kunna vara snäll nog. Och när går snällhet över till att bli ren dumhet? Är det när man tillåter den man är snäll emot att börja utnyttja en? Dumsnällhet kan vara direkt skadlig.

Det var otroligt jobbigt att komma ur den där ”snällheten” och det tog nästan livet av min relation till mamma. Vi klarade det, men inte utan mycket gråt och tandagnisslan och en drygt fyra månaders lång paus. Men det gick. Idag är vår relation lättare och öppnare.

För man får passa sig. Gränsen mellan vanlig snällhet och dumsnällhet är nämligen tunn. Man ska ju inte glömma att man har ett ansvar att vara lyhörd, empatisk och generös mot sig själv också.

Annonser

3 thoughts on “Snäll, snällare, snällast

  1. Men du har förstått varför du är snäll och att det inte på något vis är villkorat. Kanske är det som avgör var gränsen går. Om det saknar villkor tycker jag att givaren när som kan sluta ge. Om det däremot är en motprestation involverat kan det bli så att det istället är tagaren som säger stopp. Vilket kan vara tufft för en del givare som saknar koll på varför de är snälla. Och där blir det bittert snarare än dumsnällt. Avslutar mitt luddiga resonemang med att säga att jag tycker om att du är snäll. Jag trivs i din snällhet. Det märks att du är snäll för att du vill vara snäll och inget annat. Att det är ett behov som startar och landar i dej. Jag är ganska känslig i frågan eftersom snällhet har en tendens att snärja mej. Ibland skriker mitt frihetsbehov. Vilket är en helt annan fråga. Vad är det i mej som gör att jag inte pallar för mycket snällhet, varför väcks frågan kring att ge tillbaks?

  2. Mycket bra formulerad text. Alltid svårt att sätta sig själv i första hand men man måste vara snäll mot sig själv för att kunna ha möjlighet att vara snäll mot andra i det långa loppet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s