Berlin

Jag var i Berlin för ett par helger sedan. Det var väl OK.

Problemet var nog egentligen att jag var så extremt dåligt påläst.Och efter att ha stigit upp klockan 04.00, och sovit illa i en ”vill-inte-försova-mig” sömn, så var både jag och mitt ressällskap ganska möra när vi väl anlände till Mitte på förmiddagen. Och hungriga.

Vi beslöt att äta lunch på den mycket trevliga restaurangen Vapiano. De hade precis öppnat och blev aningen överrumplade över åtta blondiners intågande klockan 10.30.
Efter några glas champagne och jätteportioner med pasta var vi nöjda.

Nämnde jag att vi hade varit uppe sedan kl 04.00?

Det kanske var därför som det här är mitt mest bestående minne av Berlin. Den urtjusiga lampan på Vapiano!

För efter lunchen tog vi en två timmars rundtursbuss för att se och lära mer om Berlin. Cirka två minuter in i turen sov hela gänget som stockar. Jag tänker på de stackars turister som kom ombord på vår buss där vi satt och snarkade gott. Kul tur liksom.

Jag får nog åka tillbaks till Berlin.

Ökampen i cyberspace

Team Deeped – coolaste laget i cyberspace!

Ikväll börjar Ökampen, en tävling som äger rum på webben i sociala medier. Mitt lag heter Team Deeped och består av Kapten @deeped, Löjtnanterna @Nikkelin, @karinkomet och så jag då. Utöver det tävlar ytterligare tre lag som vi inte behöver prata om här :). Tävlingen startar idag klockan 18.00 och pågår till och med den 1 oktober. Då är det final på vackra Åland. 

Det ska också nämnas att jag aldrig träffat de som jag nu ska tävla med och emot. Vilket är både spännande och intressant. I och för sig så känns som om jag redan känner dem efter att ha följt de flesta av dem troget under de dryga två år jag twittrat men det ska bli riktigt kul att träffa dem på Åland nästa helg och faktiskt kolla att de finns på riktigt, inte bara virtuellt.  

Mannen bakom #okampen heter @matsadamczak och tävlingen går ut på att lösa olika uppdrag med hjälp av sociala nätverk. Till exempel kommer vi att få lösa rebusar, vilket kanske inte är min främsta gren. Så det är därför vi kommer att behöva experthjälp från  alla tänkbara håll. Er hjälp!

Följ tävlingen via @okampen samt Ökampen på Facebook. Ju fler som är med och hjälper till, desto roligare. 

PS. Jag som alltid sagt att jag saknar tävlingsinstinkt. Tjena! Jag är taggad till tusen! Både förväntansfull och nervös inför kvällens uppdrag. Jag vill ju vara en tillgång i laget.

Resfeber

Jag lider av svårartad resfeber! Ja, inte alltid. Men jag drabbas alltid av det i nära anslutning till att jag ska ut och resa. Tankar som, är det rätt datum, har jag biljetten med mig, är passet giltigt, är jag på rätt flygplats, har jag ÖVERHUVUDTAGET bokat en resa, rusar runt i huvudet. Crazy!

Och ändå är jag ganska resvan, som de flesta svenskar är, så jag tycker att det är onödigt att jag ska bli ressjuk varje gång jag ska någonstans. Gudskelov blir jag inte resfebrig av små helgtripper men så fort ett annat färdmedel än bil är involverat blir det besvärligt.

När jag började skriva det här inlägget skulle jag precis resa till Berlin. Som tur var den gången var jag inte ansvarig för resan överhuvudtaget. Det var andra som skulle skriva ut biljetterna, fixa och trixa. Och trot eller ej, resfebern uteblev! HURRA!

Så från och med nu har jag bokat min sista resa, det får någon annan göra från och med nu. Och få en betydligt trevligare reskamrat.

Prestationsångest

Jag tampas med prestationsångest. Ibland. Med, om inte med jämna mellanrum, så i alla fall mellanrum.

Jag vet aldrig vad det är som utlöser de här utbrotten av absolut-inget-självförtroende-alls. Om det vore hormonellt så skulle jag kunna förbereda mig mentalt. Men så enkelt ska det så klart inte vara.

Det brukar börja med att jag vaknar i vargatimmen, cirka klockan tre på morgonen, med lätt bultande hjärta. Helt oförklarligt. Sen följer en tid när allt jag gör är lite sämre än alla andra. Både hemma och på jobbet. Tårar, oftast i hemmet, är vanligt förekommande. Känslan av hopplöshet. Det är ingen idé liksom. Jag skulle lika gärna kunna var död, eller ja, inte död kanske, men ingen verkar ju uppskatta mig. INTE SOM JAG FÖRTJÄNAR i alla fall. Och inte levererar jag i närheten av vad som är acceptabelt heller för den delen.

Efter ett tag går det över. Jag vet bara aldrig när. Men jag VET att det går över. Det var jag aldrig säker på förut. Men nu är jag starkare och möjligen mer erfaren. Nu kan jag till och med iaktta mina egna reaktioner, lite utifrån. Jag vill inte påstå att det gör de här tillfällena mer uthärdliga, inte känslomässigt, men mentalt.

Om ni bara visste…

Stackars matta trimmer.

Stackars matta trimmer.

 …hur många halvfärdiga blogginlägg jag har. Oändligt många.

Ett handlar om min störda resfeber som drabbar mig så fort jag ska åka någonstans. Är det rätt datum, har jag biljetten med mig, är passet giltigt, är jag på rätt flygplats, har jag ÖVERHUVUDTAGET bokat en resa?

Ett annat handlar om att jag nyligen var i Berlin. Där somnade jag på en sightseeing buss och såg inte så mycket av stan. Men i rättvisans namn ska sägas att jag hade stigit upp klockan fyra på morgonen. Så det var liksom lite slut på bränslet där vid två-tiden.

Sen har vi det senaste som handlar om hur jag idkade ivrigt trädgårdsarbete igår eftermiddag. Så pass ivrigt att jag gjorde helt slut på vår stackars trimmer när det var tre meter kvar att trimma utmed terassen.

Snäll, snällare, snällast

 Jag är snäll. Jag har valt att vara snäll. Jättesnäll. 

För mig är snällhet, lyhördhet, empati och generositet. Jag är snäll av rent egoistiska skäl. Jag gillar nämligen hur det känns i mig när jag är snäll. Som när man ger någon en komplimang som de blir glada över eller när man ger sin plats på bussen till någon som ser ut att behöva den bättre. Snälla gärningar som i filmen ”Pay it forward” är fantastiska! Jag tror att snällhet kan förändra till det bättre. 

Det har hänt att jag har gått för långt i min strävan att vara snäll. Som med min mamma till exempel. Men det kändes inte bra. Istället för den sköna känslan kändes det som att jag hade en elefant på bröstkorgen. Varje gång telefonen ringde och det var hon blev det tungt att andas för jag visste att jag aldrig skulle kunna vara snäll nog. Och när går snällhet över till att bli ren dumhet? Är det när man tillåter den man är snäll emot att börja utnyttja en? Dumsnällhet kan vara direkt skadlig.

Det var otroligt jobbigt att komma ur den där ”snällheten” och det tog nästan livet av min relation till mamma. Vi klarade det, men inte utan mycket gråt och tandagnisslan och en drygt fyra månaders lång paus. Men det gick. Idag är vår relation lättare och öppnare.

För man får passa sig. Gränsen mellan vanlig snällhet och dumsnällhet är nämligen tunn. Man ska ju inte glömma att man har ett ansvar att vara lyhörd, empatisk och generös mot sig själv också.

Skrivkramp

Jag  håller på med ett inlägg om snällhet som bara inte vill skrivas. Jag får inte till det! Bitterhet och dumhet  lägger sig i och krånglar till det. Men snart, mycket snart hoppas jag att jag rett ut vad som är vad och då blir det ketchupeffekt. 

Så medans jag väntar på att problemet ska upplösas ska jag ägna mig åt att dricka sommarens sista flaska med rosévin.

Glad helg!