Den inbillade sjuke

Idag var leverfläcken och jag på vårdcentralen och träffade Doktor Fritz.

Dr Fritz tog sig en titt och kunde ganska omgående konstatera att det inte var fråga om långt framskriden Malignt Melanom. Puh!

Däremot chockade han mig med att med en lätt tysk brytning fastslå att: 

-Det är inte någon fara med den där. Såna där små pigmentsamlingar är något som kommer med åren.

?!?!

Så det jag har på mitt högra lår är alltså inte tecken på en snar död utan ett ålderstecken (medelålderstecken)! Jamen jaha,  det var ju skönt att höra. Typ.

Så nu väntar jag bara på att fantomsmärtorna från min inbillade skelettcancer ska sluta.

Leverfläcken

Jag har hittat en leverfläck på mitt högerben som börjat ändra form. CANCER! Kanske, kanske inte. För vad vet väl jag om en bal på slottet?

Men hur som helst har jag i alla fall bokat en tid på Vårdcentralen.

Och det är nu jag förvånas, och skräms lite över hur otroligt livlig fantasi jag har. Det är såna här gånger jag önskar att jag inte var kapabel att fantisera överhuvudtaget. För när man har barn vill man ju inte dö ifrån dem. (Därmed inte sagt att det bara är föräldrar som inte vill dö.) Men jag vill inte dö från ungarna innan de är vuxna och kan komma ihåg vilken underbar mor jag är. Min yngsta är bara 11 år och hon behöver mig! Länge!

Men nu har jag alltså börjat fantisera om hur jag ska berätta allt hon behöver om livet veta innan jag dör. Alla: Du duger som du är! Lev nu, det är bara nu som gäller. Bry dig inte om vad andra tycker, du är underbar. Gör sånt som du tycker om. Var glad. Lev. Döp dina barn efter mig,  osv osv.

Samtidigt kanske lite dödsångest i vardagen är bra? Det ger i alla fall förutsättningarna för lite Mindfullness. Det är lite för sällan som jag är här och nu. Tyvärr.

Så idag ska jag åka hem och krama, krama min fina familj och inte tänka på det värsta utan bara på hur bra jag har det.

Mina fina

Väskan – konsten att glädjas över småsaker

Runt om oss rasar börserna, fotbollshuliganerna har återuppstått och i England plundras och bränns såväl vanliga människors butiker som stora kedjor av arga ungdomar. Ur led är tiden liksom. Det finns så mycket att oroa sig för i dessa tider. Därför är det kanske extra viktigt att kunna glädja sig åt lite mer triviala saker i tillvaron. Som nya handväskor till exempel.

Idag hade jag, som är en ivrig twittrare (följ gärna @carinakit ) en kul, trivial konversation med @RealRaftsjo om en supersnygg handväska som hon köpt. 

Så  här gick konversationen http://storify.com/realraftsjo/en-vaska  (Anna skriver även en bloggen Raftsjö ~ from my point of view som ni borde läsa) Kanske inte den mest seriösa konversationen på tiwtter idag. 

Men. Ibland måste man ta lite ledigt från allt elände och bara låta sig glädjas av de lite mer vardagliga sakerna och då kan ett turkost foder med småblommor på vara perfekt!

Semester

Man blir lite galen av semester. Ledighet är vanebildande. Som opium för folket. Och det är väl därför som jag sitter här nu med adrenalinbultande hjärta i någon form av lättare ångest inför morgondagen. Första arbetsdagen efter en fyra veckors lång semester. Semesterabstinens.

Vi har haft det bra. Varit på Öland, i Göteborg och på Liseberg. På Liseberg tillbringade vi drygt sex timmar på terrassen till restaurangen Värdshuset och kollade repetitionerna på Lotta på Liseberg medans dottern och hennes kompis verkligen ”gjorde” nöjesparken.

Jag har hunnit varit duktig hemma också, inte så mycket som vi tänkt eftersom min kära make är MYCKET bättre på att ta det lugnt än jag.

Men på hela taget så har 2011 års semester varit bra. Nu är det bara drygt 4 månader till nästa ledighet som är julen. Och det lär vara århundradets sämsta jul med julafton på en lördag, eller nått. Men men. Vi får se om vi inte kan peta in en vecka i solen i februari. Då har man något att se fram emot. Lite mer galenskap.