När fasaden rämnade

Sprickan hade nog funnits där i nästan ett år egentligen. Kanske längre. Men en ny tjänst med nya, inte alltid helt tydliga arbetsuppgifter och en ny uppdragsgivare blev för mycket. Pressen på det sviktande självförtroendet blev för stort. Det svajjade. JAG svajjade – rejält.

Hela julledigheten hade jag intalat mig att det var lugnt, det är ju bara ett jobb?! Nu fick det vara slut på larvet, det fick vara nog med adrenalinrusher, hjärtklappning, stela fingrar som i brist på kortisol inte kunde forma ord på tangentbordet. Inga fler långa, vakna vargatimmar med rusande hjärta där varje arbetsuppgift gicks igenom i huvudet. Så att jag skulle kunna ligga steget före. Jag skulle skärpa mig helt enkelt! 

Men ett felskickat mejl första dagen efter ledigheten blev droppen. Och så, en kall grå januarimorgon rämnade fasaden. Jag rämnade.

Och vilken tur att det hände. För om jag inte hade vågat släppa taget den där dagen. Släppa taget om min stenhårda självkontroll och min bild av hur jag ville uppfattas, hade det kunnat gå mycket värre. Så här efteråt tror jag faktiskt att det är modigaste jag har gjort, någonsin.

Nu blev jag tvungen att fundera på varför jag var så hård mot mig själv och varför det var så förbannat viktigt att vara duktig hela tiden. Tack vare en fantastisk coach såg jag, äntligen, de destruktiva mönster jag valt att följa. Som att jämföra mig med alla andra som alla, givetvis, var så mycket smartare, mer välutbildade, erfarna och så vidare och så vidare, än jag. Eller som att aldrig tillåta mig att vara nöjd över något jag gjort eller åstadkommit. Att aldrig glädjas.

Man ska inte inbilla sig att man blir fri från sina gamla mönster över en natt direkt. Mönster man passat i,  i nästan 40 år, sitter rätt hårt. Men lättnaden över att släppa taget. Inse att jag är bra. Slippa prestationsångesten. Fri från känslan att ”när som helst nu avslöjas bluffen”. Det låter lätt men för mig var det inte det, inte då.

Numera försöker jag se på mig själv med rosafärgade glasögon.  Ni vet, de där brillorna som åker på så fort man blir kär. När allt, precis allt, den där andra fantastiska personen gör är charmigt och sött. So what om jag pruttar i sömnen och smackar när jag äter, det är ju HUR sött som helst. JAG är hur söt som helst. Och sprickan är äntligen lagad.

Annonser

4 thoughts on “När fasaden rämnade

  1. Jag tror inte att det där är lätt för nån. Men som du skriver, så djävla skönt det är att syna korten och låta bluffen likt troll spricka i solen. Gillar dina rosa solglajjor, de ska jag börja använda på mej själv. Fast mina ska gå i grönt tror jag. Mjukt, varmt, coolt grönt.

  2. Är det inte fascinerande att vi håller som allra hårdast i sargen, när vi borde släppa den. Och när vi släppt den och tror vi ska falla hårt och illa, så landar vi mjukt och på ett bättre ställe än där vi var…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s