Ingemar

För ganska precis 12 år sedan tog cancern min pappa. Jag saknar honom så otroligt mycket, lika mycket nu som då.

Tiden kanske läker sår men den är dålig på att fylla saknad.

Nu har min fina, fina brorsdotter fått en liten son. Han ska heta Ingemar efter pappa, hennes farfar och jag kan inte sluta gråta. Av glädje och av saknad.

så här skrev jag efter pappas död.

Det tog sju veckor för min pappa att dö. På bara sju veckor förlorade jag min fina pappa. Han som var klippan i mitt liv och den som alltid hjälpte till när nått gick snett. Som den där morgonen mitt i smällkalla vintern när min skittbil kokade på motorvägen kl 06.00 på morgonen. Pappa kom, iförd långkalsonger – det var ju trots allt 20 grader kallt – och bogserade mig till närmaste rastplats innan han fixade med glukol och fick ingång bilen, allt medan jag var på jobbet. Jag var ju pappas flicka, han var min idol och den jag alltid kunde lita på. Jag var hans ögonsten men han såg mig alltid för den jag var.

Det tog bara sju veckor för cancern att ta min pappa. Sjukdomen kom från ingenstans, plötsligt kunde han inte siffror, och han glömde ord han kunnat i hela sitt liv. Det var läkaren på vårdcentralen som skickade oss till akuten. Klockan var sju minuter över fem en solig fredagseftermiddag i april 1999 när akutläkaren kom in på rummet där vi tillbringat dagen och berättade att pappa hade cancer. I vänster lunga och i hjärnan. Vi hade spenderat hela dagen på sjukhuset och pappa hade röntgats och undersökts. Sen blev allt kaos, sjukhus, smärtstillande, lugnande tabletter och förtvivlan.

Jag tror att pappa ganska snart insåg att det var försent. Han somnade för alltid natten till onsdagen, den 9 juni. Hela den våren hade varit fantastisk med strålande sol men just den dagen regnade det, det var som om himlen delade vår sorg.

Sju veckor är alldeles för kort tid att förbereda sig för att förlora sin pappa. Plötsligt var han borta och jag saknar honom så jävla mycket. Jag kan bara trösta mig med att han det sista han hörde är det jag viskade till honom innan vi gick för kvällen – Pappa jag älskar dig och jag kommer tillbaka imorgon. Det sista som lämnar människan är hörseln sägs det ju, och min pappa somnade med min kärleksförklaring i öronen.

Vår tid på jorden är mätt och vi kan alla förlora den eller dem som betyder mest för oss i hela världen och vi står maktlösa. Så glöm inte att älska dem du älskar och visa dem hur mycket de betyder för dig idag, för om sju veckor kan det vara försent.

Annonser

4 thoughts on “Ingemar

  1. Det var en tuff öppning. Vi har ju pratat en del om din pappa, er relation och din sorg. Det var vackert att läsa om än smärtsamt. Berörande. Vill bara åka raka vägen hem till dej och krama dej hårt. Gråta en stund. Torka tårarna. Se ut över nejden. Bara sitta där stilla i solen och känna värmen. Både från den och det jag känner för dej.

    Stora kramar vännen

  2. Mina tårar trillar. Fasansfullt. Själv förlorade jag min lilla mormor för snart 3 veckaor sedan. Det tog 4 dagar. Hon var gammal men ändå min mormor.

    Jag vill inte ens tänka på hur det är att förlora en förälder.

    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s