Ungarna

Bruna ögon och rött hår har den jag älskar längst.

När jag mötte honom för första gången hade jag redan älskar honom länge.  Ändå fylldes jag av en kärlek så stor att jag inte trodde den skulle rymmas inom mig när jag höll honom för första gången.

Andra gången var jag orolig att jag inte skulle vara kapabel att känna samma stora, ovillkorliga kärlek till ytterligare en person.  Men så såg han på mig med sina stora blåbärsblå ögon och jag föll på nytt.

Tredje gången var jag aldrig orolig för då visste jag att hjärtat är töjbart, det har plats för fler.

Jag har älskat dem olika lång tid men jag har älskat dem utan förbehåll och med all min kraft.

När fasaden rämnade

Sprickan hade nog funnits där i nästan ett år egentligen. Kanske längre. Men en ny tjänst med nya, inte alltid helt tydliga arbetsuppgifter och en ny uppdragsgivare blev för mycket. Pressen på det sviktande självförtroendet blev för stort. Det svajjade. JAG svajjade – rejält.

Hela julledigheten hade jag intalat mig att det var lugnt, det är ju bara ett jobb?! Nu fick det vara slut på larvet, det fick vara nog med adrenalinrusher, hjärtklappning, stela fingrar som i brist på kortisol inte kunde forma ord på tangentbordet. Inga fler långa, vakna vargatimmar med rusande hjärta där varje arbetsuppgift gicks igenom i huvudet. Så att jag skulle kunna ligga steget före. Jag skulle skärpa mig helt enkelt! 

Men ett felskickat mejl första dagen efter ledigheten blev droppen. Och så, en kall grå januarimorgon rämnade fasaden. Jag rämnade.

Och vilken tur att det hände. För om jag inte hade vågat släppa taget den där dagen. Släppa taget om min stenhårda självkontroll och min bild av hur jag ville uppfattas, hade det kunnat gå mycket värre. Så här efteråt tror jag faktiskt att det är modigaste jag har gjort, någonsin.

Nu blev jag tvungen att fundera på varför jag var så hård mot mig själv och varför det var så förbannat viktigt att vara duktig hela tiden. Tack vare en fantastisk coach såg jag, äntligen, de destruktiva mönster jag valt att följa. Som att jämföra mig med alla andra som alla, givetvis, var så mycket smartare, mer välutbildade, erfarna och så vidare och så vidare, än jag. Eller som att aldrig tillåta mig att vara nöjd över något jag gjort eller åstadkommit. Att aldrig glädjas.

Man ska inte inbilla sig att man blir fri från sina gamla mönster över en natt direkt. Mönster man passat i,  i nästan 40 år, sitter rätt hårt. Men lättnaden över att släppa taget. Inse att jag är bra. Slippa prestationsångesten. Fri från känslan att ”när som helst nu avslöjas bluffen”. Det låter lätt men för mig var det inte det, inte då.

Numera försöker jag se på mig själv med rosafärgade glasögon.  Ni vet, de där brillorna som åker på så fort man blir kär. När allt, precis allt, den där andra fantastiska personen gör är charmigt och sött. So what om jag pruttar i sömnen och smackar när jag äter, det är ju HUR sött som helst. JAG är hur söt som helst. Och sprickan är äntligen lagad.

Ingemar

För ganska precis 12 år sedan tog cancern min pappa. Jag saknar honom så otroligt mycket, lika mycket nu som då.

Tiden kanske läker sår men den är dålig på att fylla saknad.

Nu har min fina, fina brorsdotter fått en liten son. Han ska heta Ingemar efter pappa, hennes farfar och jag kan inte sluta gråta. Av glädje och av saknad.

så här skrev jag efter pappas död.

Det tog sju veckor för min pappa att dö. På bara sju veckor förlorade jag min fina pappa. Han som var klippan i mitt liv och den som alltid hjälpte till när nått gick snett. Som den där morgonen mitt i smällkalla vintern när min skittbil kokade på motorvägen kl 06.00 på morgonen. Pappa kom, iförd långkalsonger – det var ju trots allt 20 grader kallt – och bogserade mig till närmaste rastplats innan han fixade med glukol och fick ingång bilen, allt medan jag var på jobbet. Jag var ju pappas flicka, han var min idol och den jag alltid kunde lita på. Jag var hans ögonsten men han såg mig alltid för den jag var.

Det tog bara sju veckor för cancern att ta min pappa. Sjukdomen kom från ingenstans, plötsligt kunde han inte siffror, och han glömde ord han kunnat i hela sitt liv. Det var läkaren på vårdcentralen som skickade oss till akuten. Klockan var sju minuter över fem en solig fredagseftermiddag i april 1999 när akutläkaren kom in på rummet där vi tillbringat dagen och berättade att pappa hade cancer. I vänster lunga och i hjärnan. Vi hade spenderat hela dagen på sjukhuset och pappa hade röntgats och undersökts. Sen blev allt kaos, sjukhus, smärtstillande, lugnande tabletter och förtvivlan.

Jag tror att pappa ganska snart insåg att det var försent. Han somnade för alltid natten till onsdagen, den 9 juni. Hela den våren hade varit fantastisk med strålande sol men just den dagen regnade det, det var som om himlen delade vår sorg.

Sju veckor är alldeles för kort tid att förbereda sig för att förlora sin pappa. Plötsligt var han borta och jag saknar honom så jävla mycket. Jag kan bara trösta mig med att han det sista han hörde är det jag viskade till honom innan vi gick för kvällen – Pappa jag älskar dig och jag kommer tillbaka imorgon. Det sista som lämnar människan är hörseln sägs det ju, och min pappa somnade med min kärleksförklaring i öronen.

Vår tid på jorden är mätt och vi kan alla förlora den eller dem som betyder mest för oss i hela världen och vi står maktlösa. Så glöm inte att älska dem du älskar och visa dem hur mycket de betyder för dig idag, för om sju veckor kan det vara försent.