Ruskigt munter blogg det här…

Läser igenom mina, ganska få, blogginlägg och noterar att det är inte så muntert alla gånger. Eller nästan aldrig faktiskt. Och det kanske det inte behöver vara heller, jag skriver oftast när jag måste skriva ur mig nått.

Ibland funderar jag på att fimpa bloggen. Men, nä. Den få leva lite till. Jag behöver den. Bara tanken på att den finns här får mig att tänka och formulera mig kring saker jag behöver bearbeta. Och det är inte det sämsta. Sen blir det inte alltid ett inlägg. Och om sanningen ska fram kanske det är bra så.

Om att irritera sig

Bild

Jag är så tacksam över att jag bor i ett land där folk kan klaga så här.

image

Söndercurlade much?

För om vi är så lyckligt lottade att vi kan irritera oss på att bussarna inte går på en vecka, (för att de som kör bussen ska få vettiga arbetsförhållanden) eller människor uttrycker sig illa eller har dumma åsikter har vi inte så mycket annat att oroa oss över. Och det kan vi vara så oerhört tacksamma över.

Något ovanligt

Jag gjorde något ovanligt häromdagen.
Jag valde att bli hysterisk, släppte kontrollen och lät mitt balanserade, konflikträdda jag få lite ledigt.

Bakgrunden är att en person gjort en ruskigt obetänkstam grej som totalt förstört en överraskning som jag planerat till den jag älskar. Hen
gjorde det kanske inte med avsikt att förstöra men det är faktiskt mindre intressant. Obetänksamhet kan vara lika illa som ren elakhet.

”Vanliga” jag hade artigt och lite skämtsamt trivialiserat bort det. Men för en gång skull kände jag, nä! Vad faan! Jag tänker tala om för hen hur jävla arg och besviken jag är. Även om det faktiskt inte ändrar nått. Överraskningen är för
alltid förstörd och jag kommer inte att få se reaktionen och glädjen från min älskling.

Så jag ringde och skällde och grät och skällde och grät. Det hjälpte inte alls. Allt är fortfarande förstört och jag har bara varit hysterisk mot en person som hajjar noll.

Men, samtidigt.

Ibland är det bara så skönt att säga vad man verkligen känner.

Rädslor

Jag är (riktigt) rädd för tre saker.

  • Ormar – och med ormar menar jag allt från daggmask och upp.

Jag vet varför jag är så orealistiskt rädd för ormar. Som barn, typ tre, tre och halft, besökte jag Eskilstuna Zoo med mor och far. På Stora scenen lockades barn upp för att få bekanta sig med några av de yngsta djuren i parken. Kavat som jag var klättrade jag, som det yngsta barnet, upp på scenen och väntade förväntansfullt på att få ett litet djurbarn i famnen. Där stod vi på rad och ut kom en kattunge, en valp, en kyckling. Mitt lilla barnhjärta pickade lyckligt över möjligheten att snart få hålla ett litet luddigt liv. När det äntligen blev min tur kom mannen ut men… en babyboa! Det blev inte så bra, om man säger så. Till denna dag är som sagt allt från daggmask orm i mina ögon.

  • Att något ska hända ungarna.

Att man som mamma är orolig för sina ungar är inte konstigt och jag har älskat dem med en lejonmammas styrka sedan dagen jag visste om deras existens. De har skadat sig, tappat bort sig och blivit sårade och varje gång har mitt hjärta brustit.  

  • Att jag ska förlora min självinsikt.

Men räddast av allt är jag nog över att förlora min självinsikt. Att tappa kontrollen över hur jag påverkar andra med handlingar och ord. Den skräcken är störst.

Gråtfärdig

Känner mig gråtfärdig. Mest av ilska men också av sorg.

Gråtfärdig över att inte kunna släppa taget. Gråtfärdig över min oförmåga att fatta ett beslut som är avgörande. Gråtfärdig av osäkerhet och pliktkänsla.

Gråtfärdig över några av de insikter jag fått om mig själv.